la Tove est echapée en faisant BEUÖÖFF
För två veckor sedan blev jag klar med min bok! Jag skickade in mitt manus till vulkan.se och har nu beställt hem en massa exemplar. Närmare bestämt 25 st. De kommer att vara i min ägo om ungefär en vecka eller två. Det var ett jäkla jobb att finputsa och göra det sista innan jag skickade in den! Det tillkom en massa som jag inte alls hade haft med i planeringen. Typ supermycket formalia i Word och skapande av omslag i pdf-format. Jag satt åtta timmar i sträck och var tillslut helt väck i hjärnan när jag skickade in den! Hoppas nu bara att jag får sålt alla böcker så att jag slipper gå back ekonomiskt på hela det här projektet.
När jag blivit klar med allt det här så var det som om luften gick ur mig. Jag blev som en sladdrig födelsedagsballong tre månader efter själva födelsedagen... Dessutom fick jag körtelfeber! Så sedan denna tisdag när allting färdigställdes så har jag inte gjort ett dyft med projektet. Nu ska jag dock snart ta mig i kragen och börja på rapporten. Men allting annat än att få min bok i handen känns tyvärr helt oviktigt och irrelevant. Jaja, vissa saker måste väl bara göras antar jag.
Fred ut!
"Sluta tjata, lägg av å gnata, och gör nåt schysst istället!"
Kära du som nu läser! Här händer det grejer, vill jag lova. Jag publicerade i inlägget en plan för den tid som vi har kvar på projektarbetet. Tyvärr så måste jag meddela att det inte blev några dikter skrivna på sportlovet. Jag satte mig ned och försökte flera gånger, och tänkte mycket på det, men inspirationen var puts väck. Så jag tog det som ett tecken på att jag kanske helt enkelt är färdig den kvantitativa fasen i det här projektet. Jag hade ju trots allt över femtio sidor dikter allt som allt att välja mellan. Både nya och gamla. Nästa punkt i planen var att fundera ut vad jag skulle ha för omslag till boken. Och det har fixat sig! Min gode vän och klasskamrat Max Gierke har använt sin talang för att skapa ett utmärkt omslag till min bok, ni ser det här:
Visst är det otroligt!? Som ni också ser så har jag döpt boken till Pilotpoesi för tillfället. Kommer jag inte på något som känns ännu mer klockrent innan det är dags att skicka in den till vulkan.se så blir det det. Ni får gärna komma med förslag om ni har några.
Jag har också fått all information jag behöver för att skriva en projektrapport.
Idag så var det en väldigt dålig dag för min del. På väg till bussen imorse halkade jag och skrapade upp mitt högra knä, samt smutsade och blötte ner mina enda representabla byxor helt. Jag struntade således i att åka med den förbannade bussen och stannade hemma istället. Vem kunde veta att detta kanske var bland det bästa jag kunde gjort? Idag har jag nämligen blivit klar med manuset som ska skickas in till vulkan! Det blev 60 sidor i A5-format. Jag är supernöjd med migsjälv, men har lite huvudvärk efter fyra timmars arbete med detta. Jag ska låta min mamma läsa manuset, kanske också min syster och någon annan frivillig. Kanske du, Jenny?, innan jag skickar in det. Men det bästa med det hela är nästan att jag kan skicka in det redan nästa vecka och kan koncentrera mig helt på att skriva projektrapporten fram till vecka sexton, och dessutom ha tillräckligt med marginal för att kunna klanta till det fatalt! Ibland tar man sig i kragen och lyckas faktiskt.
Så, jag lägger upp en ny plan:
- samla in konstruktiv kritik från omvärlden och göra eventuella slutgiltiga justeringar i manuset v. 10
- ta reda på viktiga saker om publicering, som copyright och liknande
- skicka in manus till vulkan.se v. 11 (eller v. 10 om det är möjligt)
- i alla fall nudda vid projektrapporten innan v. 12
- andas ut, för jag tror att det värsta grovgörat faktiskt är avklarat nu
Hoppfulla hälsningar från eder Tovishishish
Padam! Padam! Padam!
Skeppohoj! Jag vet att det finns några dikter kvar från jullovet som jag inte lagt ut här än, men forhoppningsvis så blir det gjort här och nu, denna dag. Om inte så kanske jag har blivit tvungen att laga mat till mig själv, och då måste vi erkänna att livet går före.
I måndags satt jag timvis och gick igenom gamla dikter som jag vill ha med i min bok. Planen är nämligen för tillfället att allt det här ska resultera i en bok, men att bara halva ska bestå av sånt som jag skrivit nu, med versmått och teman, och resten av sånt som jag skrivit innan, eftersom att jag trots allt nämnde redan i projektplanen att jag ville jämföra och utvecklas. Så nu ska här jämföras! Jag hittade mycket fint som jag är nöjd med, men problemet är att allting bara handlar om kärlek HELA TIDEN. Har allt varit bra fjantig i mina dar. Mer om hur jag löser detta längre ner.
Jag vill meddela att jag nu gjort upp en plan för den nära förestående tiden. Plötsligt är det ju inte så långt kvar tills hela det här projeketet ska vara klart och jag vet att veckorna har en tendens att gå fortare än man tror. Dessutom hade jag blivit väldigt nöjd med mig själv om jag lyckades med att inte bli klar i sista minuten utan ha lite marginal.
PLAN
•- Att skriva en dikt för varje dag på sportlovet, gärna två ballades och en sestina, helst kanske inte om kärlek, men det kan ju gå det med.
•- Att hitta eller skriva mer fri vers som inte handlar om kärlek (jag känner mig trots allt ganska inspirerad till att få skriva hur jag vill just nu!)
•- Fundera ut hur omslaget till boken ska se ut.
•- Fundera ut vad den ska heta.
•- Be Jenny förklara hur man ska skriva projektrapport eftersom jag föll ut ur systemet på något mystiskt sätt när det förklarades för alla andra i klassen...
•- Skicka in manuset till vulkan.se v. 12 så att jag kan ha det i min hand v. 14, i god tid innan v. 16 då allt ska vara klart!
•- Skriva projektrapporten. Helst klar med den v. 15.
Nu till de tre återstående jullovsdikterna. De är lite speciella, jämfört med de tidigare. Jag publicerade i inlägget "Resonering och resonans" en dikt som jag skrev att jag gärna ville ha med och funderade på att göra om till ett versmått. Det visade sig vara supersvårt, men jag hittade samtidigt två dikter till som jag kände likadant för! Sedan lusläste jag igenom Verskonstens ABC och hittade ett skojjigt litet versmått, nämligen pantoum! Såhär skriver A. H-son: "fyrradiga strofer vilkas andra och fjärde rad återkommer som första och tredje rad i nästa strof." Superbra! Här kan jag bara behålla de rader jag tycker om i min dikt och kasta om dem. Detta resulterar såklart i att dikterna blir lite långa, och i vissa fall lite tjatiga. Men jag tycker att tjatighet ibland kan vara mycket positivt och intensifiera stämningen som man försökt skapa ytterligare. När betydelsen av raderna dessutom varierar hela tiden eftersom att man sätter dem bredvid nya rader och i andra strofer hela tiden så blir det aldrig tråkigt! Jag ska förklara lite mer...
Här har ni alltså originaldikten:
mina ben galopperar
mina tankar mina skratt
du har gjort mig till
ett lejon på savannen
jag leker med antiloperna
jag tar din hand jag tar hela dig
om du så önskar och vart jag än går
och i skymningen somnar du och jag
under ett brinnande träd
på behörigt avstånd från
vår fnissande flock
aldrig har en vinter
varit varmare än i år
och oh, våren är vår!
när du ser på mig sjunker jag
genom jorden i hundraåttio kilometer
per timme och där nere
närmare planetens mitt
blir jag en diamant, en stjärna
jag blir allt jag någonsin velat vara
när du ser på mig är jag inte
en sork, en råtta, en apa, en mygga
en sjöko, en marulk, ett vårtsvin
för jag har min man
och aldrig har en vinter
varit varmare än i år
och oh, våren är vår!
Och här kommer samma dikt, men med supermånga pantoumer efter varandra istället!
mina ben galopperar
mina tankar mina skratt
du har gjort mig till
ett lejon på savannen
mina tankar mina skratt
jag leker med antiloperna
ett lejon på savannen
jag tar din hand, jag tar hela dig
jag leker med antiloperna
om du så önskar och vart jag än går
jag tar din hand, jag tar hela dig
och i skymningen somnar du och jag
om du så önskar och vart jag än går
under ett brinnande träd
och i skymningen somnar du och jag
på behörigt avstånd från vår fnissande flock
under ett brinnande träd
aldrig har en vinter varit varmare
på behörigt avstånd från vår fnissande flock
och våren den är vår!
aldrig har en vinter varit varmare
när du ser på mig sjunker jag
och våren den är vår
genom jorden i hundraåttio
när du ser på mig sjunker jag
nere närmare planetens mitt
genom jorden i hundraåttio
där blir jag en diamant, en stjärna
nere närmare planetens mitt
jag blir allt jag någonsin velat vara
där blir jag en diamant, en stjärna
när du ser på mig är jag inte en sork
jag blir allt jag någonsin velat vara
en råtta, en apa, en mygga
när du ser på mig är jag inte en sork
en sjöko, en marulk, ett vårtsvin
Här finns mycket att lägga märke till. Ta andra strofen t.ex.
mina tankar mina skratt
jag leker med antiloperna
ett lejon på savannen
jag tar din hand, jag tar hela dig
Här blir betydelsen mer att lejonet är fientligt, och elakt, och girigt, och tar vad det vill ha, helt enkelt!
jag leker med antiloperna
om du så önskar och vart jag än går
jag tar din hand, jag tar hela dig
och i skymningen somnar du och jag
Jätteroligt! Ser ni, det blir något helt annat! Tjoho! Sista strofen däremot, är ju rolig på ett lite mer opraktiskt sätt. Som om jag alltid verat vara en råtta, en apa och en mygga? Knappast. Men förstår ni vitsen med att göra om sina gamla verk på detta viset? Jag tycker att det skänker fler dimensioner och man återupptäcker gamla godingar. Det visar på både skörheten och beständigheten hos en dikt. Att stämningen som orden bildade i den första dikten fortfarande finns kvar i den andra, trots att meningen i de små satserna ibland är en annan. Usch vad svårt det är att hålla sig distansierad och begriplig i det här!
Nästa dikt som jag kände för att göra om kommer här:
sanningen, sanningen
är att jag har tusen nålar
jag packar väskor
och rablar franska verb
jag gör bort mig brutalt
för att försvinna lite mer
när jag väl har chansen
från planets vinge ser jag ner
mot allt som skrattar åt mig
sanningen, sanningen
är att jag bara har en att lita på
sumpar jag det här
borde jag rökas upp och fimpas
jag passar på att gråta ut
ikväll när ingen ser
passar på att nostalgiera mig
i böcker med för många ord
en gång var jag poeten
sysslade med mord
jag låtsas som att det är sista färden
säger adjö till mitt lilla liv
som om jag inte skulle återvända
ens under dödshot och kniv
men bara jag tror på lögnen
sanningen, sanningen
är att är man jag är man fast
med sina tusen nålar
oavsett flygbiljett och land
Et voici, le resultat:
sanningen, sanningen
är att jag har tusen nålar
jag packar väskor
och rabblar franska verb
att jag har tusen nålar
jag gör bort mig brutalt
och rabblar franska verb
för att försvinna lite mer
jag gör bort mig brutalt
när jag väl har chansen
för att försvinna lite mer
från planets vinge ser jag ner
när jag väl har chansen
mot allt som skrattar åt mig
från planets vinge ser jag ner
jag har bara en att lita på
mot allt som skrattar åt mig
sumpar jag det här borde jag fimpas
jag har bara en att lita på
jag passar på att gråta ut
sumpar jag det här borde jag fimpas
jag passar på att nostalgiera mig
jag passar på att gråta ut
i böcker med för många år
jag passar på att nostalgiera mig
låtsas att det är den sista färden
i böcker med för många ord
säger adjö till mitt lilla liv
låtsas att det är den sista färden
som om jag inte skulle återvända
säger adjö till mitt lilla liv
under dödshot och kniv
som om jag inte skulle återvända
sanningen, sanningen
under dödshot och kniv
är man jag så är man fast
sanningen, sanningen
med mina tusen nålar
är man jag så är man fast
oavsett flygbiljett och land
Saker värda att lägga märke till:
jag gör bort mig brutalt
och rabblar franska verb
för att försvinna lite mer
=
ny, rolig och intressant innebörd
låtsas att det är den sista färden
som om jag inte skulle återvända
säger adjö till mitt lilla liv
under dödshot och kniv
=
ett antal rader som jag faktiskt tycker kom mer till sin rätt i sitt nya samanhang.
Nu kanske någon märker att jag inte varit helt konsekvent i mitt diktande. Jag har tagit bort saker ur originaldikten och mixtrat lite för att sista strofen ska bli ordentlig och fyrradig. Det är väl den konstnärliga friheten som har byggt ett bo och ett hem även i mig...
Tredje och sista dikten (jag vet att ni suckar av lättnad, men gör inte det, detta är nämligen den längsta av alla):
Originalet:
om jag bara kunde
skulle jag ha erövrat dig
jag hade älskat att se oss
trötta men lyckliga i morgonljuset
du skulle öppna ett fönster
dra handen genom ditt hår
brygga kaffe till fågelsång
jag skulle tände en cigarret
och luta mig ut mot gatan
kisa mot den sköra vassa
våren som i år ska vara vår
om jag bara kunde
skulle jag vara ditt lugn
efter nätternas 100 stormar
jag skulle älska dig som fan om det gick
jag skulle lämna små lappar
med kärlek gömda i kudden
som du hittar, läser och ler
och det blir inga fler kyliga
nätter i den här fula staden
din kropp kan nog leda oss
på rätt väg ända till döden
om jag bara kunde
skulle jag hypnotisera dig
i smyg så att du en gång ser
vem det var jag egentligen ville vara
jag har så många gånger lidit
av älskandets elaka diktatur
jag har blivit befodrad, degraderad
raderad med omedelbar verkan
och likt berlinmurar faller allting
obönhörligt itu, men om jag bara
kunde så skulle jag utan tvekan
för jag hade älskat att se oss
trötta men lyckliga i morgonljuset
Uppdateringen:
om jag bara kunde
jag skulle erövra dig
jag hade älskat att se oss
trötta men lyckliga i morgonljuset
jag skulle erövra dig
du skulle öppna ett fönster
trötta men lyckliga i morgonljuset
dra handen genom ditt hår
du skulle öppna ett fönster
brygga kaffe till fågelsång
dra handen genom ditt hår
jag skulle tända en cigarett
brygga kaffe till fågelsång
och luta mig ut mot gatan
jag skulle tända en cigarett
kisa mot den sköra vackra
och luta mig ut mot gatan
våren som i år ska vara vår
kisa mot den sköra vackra
om jag bara kunde
våren som i år ska vara vår
jag skulle vara ditt lugn
om jag bara kunde
efter nätternas hundra stormar
jag skulle vara ditt lugn
jag skulle älska dig om det gick
efter nätternas hundra stormar
jag skulle lämna små lappar
jag skulle älska dig om det gick
med kärlek gömda i kudden
jag skulle lämna små lappar
som du hittar, läser och ler åt
med kärlek gömda i kudden
och det blir inga fler kyliga nätter
som du hittar, läser och ler åt
i den här fula staden
och det blir inga fler kyliga nätter
din kropp kan nog leda oss
i den här fula staden
på rätt väg ända till döden
din kropp kan nog leda oss
om jag bara kunde
på rätt väg ända till döden
jag skulle hypnotisera dig
om jag bara kunde
i smyg så att du ser
jag skulle hypnotisera dig
vem det var jag ville vara
i smyg så att du ser
jag har så många gånger lidit
vem var det jag ville vara
av kärlekens elaka diktatur
jag har så många gånger lidit
jag har blivit befordrar, degraderad
av kärlekens elaka diktatur
raderad med omedelbar verkan
jag har blivit befordrar, degraderad
och likt berlinmurar störtar allting
raderad med omedelbar verkan
obönhörligt mitt itu
och likt berlinmurar störtar allting
om jag bara kunde så skulle jag
obönhörligt mitt itu
för jag hade älskat att se oss
om jag bara kunde så skulle jag
trötta men lyckliga i morgonljuset
för jag hade älskat att se oss
trötta men lyckliga i morgonljuset
Och den här vet jag inte om jag vill kommentera, inte just nu i alla fall. Jag är på något konstigt sätt väldigt fäst vid den och har mycket känslor kopplade till det här lilla ("lilla") stycket text. Jag vet att det ingår i mitt projektarbete att resonera och berätta om hur jag tänkt när jag skrivit och så vidare. Men inte med den här, snälla?
Här kommer de två sista dikterna från Plan-an-an-anen, två små dikter om lycklig kärlek, som inte kräver någon vidare förklaring.
XX (haiku med tilläggsrad)
du är en kudde
i min maggrop där jag
går och lägger mig
med tanken
XXI (haiku)
som förhoppningar
om att få börja på nytt
närmare huden
Hur som helst så har jag material så att det blir över 50 sidor i boken nu. Och jag ska skriva lite till, och rensa ut lite mer, så att jag verkligen är helt säker på att jag kan stå för allt jag tillslut bestämmer mig för att ha med.
Nu är det dags att klappa katten!
"stilla som en brunn fylls natten av dina drömmar"
X
Angående Mauritz Kaffehus
I stadshjärtat finns ett kafé
med borden utmed fönstrena
där kunderna kan få mena
allt möjligt eller ropa "Se!
han där har fötter gånger tre!"
Och ut på gatan når röken
även in i båda köken
från deras kafferosteri
det struntar stammisarna i
bredvid amaryllislöken
Den här dikten handlar om Mauritz Kaffehus, ett café i Göteborg, där jag jobbar då och då. Temat staden passar bra in här. Versformen är en decima, precis som den första dikten jag publicerade på den här bloggen. Väldigt rolig att skriva, men det är extremt svårt att få rimmen att kännas rätt. Jag är väldigt missnöjd med rimmet fönstrena - mena, alltså, jag vet, det rimmar inte! Bara i skrift. Och jag ska definitivt göra om lite för att det ska rimma på riktigt. Jag är också medveten om att det kan vara svårt att förstå vad som försiggår på det här stället om man aldrig varit där. Vadå "bredvid amaryllislöken", tillexempel? Det är nämligen såhär att under vintern ställer chefen ut amaryllisar överallt. Har man varit där så fattar man, annars gör man det inte. Man kan se det som en nackdel, eller inte. Det kan ju inte alltid vara så att alla ska kunna förstår vad man skriver om? Hur som helst är jag nöjd med den, för jag tycker att jag har fångat någon slags väsentligt känsla. Men rimmet ska åtgärdas, promise!
(Just det, ni kanske la märke till att jag hoppade över några dikter i ordningen och gick direkt från nr 6 till nr 10. Det beror på att de där emellan är väldigt dåliga och måste göras om en hel del eller kanske sluta existera helt.)
XI
Jag vill åka långt härifrån
se en plats där jag inte bor
där andra går, i andra skor
Jag förvandlas till ett spån
spränger ljudvallen med ett dån
ingen ser mig en sista gång
och sjunger mången sorgesång
Långtborta finner jag en plats
från vilken jag kan ta ny sats
En hemmabur är allt för trång
En decima om HEMMA. Jag vill börja med att kommentera rad tre, "där andra går, i andra skor". Att vara i någons skor är ju ett uttryck som existerar. Med det menas att man upplever hur någon annan har det. Att vilja åka någonstans där människor går i andra skor betyder för mig att vilja åka någonstans där samhället, klimatet och kulturen är annorlunda. Hade jag bytt skor med någon i Ljungskile hade så mycket i den personens liv varit likt mitt eget liv.
Att ha med ordet spån, på fjärde raden, kändes först som en nödlösning för att kunna rimma. Men ju mer jag funderar på det desto mer nöjd blir jag med att ha det där. Ett spån är ju ändå något som är väldigt lätt och väldigt självständigt på så sätt att det kan flyga iväg med vinden och det blir svårt att stoppa det från att göra det. För det är SÅ litet och SÅ flygigt.
"ingen ser mig en sista gång
och sjunger mången sorgesång"
=
en liten rolig lek med meningsbyggnad och syftningar. Meningen låter konstig, jag vet! Men tänk vad den betyder om man läser den utan att tänka på hur det låter och inte. Det betyder att INGEN ser mig en sista gång, och INGEN sjunger mången sorgesång. Det hade fungerat bättre och varit lättare att acceptera och förstå om man hade ett namn, så sätt in ett namn istället för ingen om ni har svårt att förstå betydelsen. Tove ser mig en sista gång, och sjunger mången sorgesång!
Jag har också medvetet valt att sätta ihop långt och borta till ett ord. För att jag vill förmedla att långtborta är en plats, en fysisk och existerande plats och inte bara ett begrepp för allting som befinner sig långt bort ifrån där man själv är. Den stora bokstaven i ordet kan således tolkas som att en ny mening börjar, men också som om Långtborta är ett egennamn. Vad tycker ni som läser? Blir det för fånigt att ha det så?
XII
magkyla botas
av en annan människa
som värmer med sig
En liten haiku med ännu en skojig språklek. Värmer med sig blir en förkortning av Delar med sig av sin värme. Jag tycker att det är fint. Vad tycker ni? Sedan skapade jag ju ett litet ord också, magkyla. Tack svenskan för alla dina kreativitetseggande egenskaper...
XIV
Att gå naken var natt
som den yttersta udd
av tryggt bejakande
att gå naken varje natt
Att hitta i allt svart
med bara minnets syn
och veta att man kan
hitta mitt i allt svart
Den här tänker jag att den handlar om att vara hemma. Att man är riktigt hemma någonstans där man vågar gå runt naken, för att man vet att de som befinner sig på platsen också är en del av hemmet, någon eller några som nästan är en del av en själv. Att vara hemma är också för mig att kunna veta var saker finns utan att se det. Att kunna hitta till toaletten på natten utan att tända, att ha det inpräntat i benmärgen hur många steg det är till dörren osv. Versmåttet har jag använt förut, om ni minns. Det är en två Verlainestrofer.
XV
Jag vaknade och gick några tusen mil
Spatserade mig igenom lökens skal
till Svensson med sina medeltida kval
som skriker till sin fru att för fan byta fil
Mot eftermiddagen kom jag till Lysekil
där alla levde i ett slags turistskval
och mängden måsskit var närapå fatal
varpå jag kidnappade närmaste bil
Så ut ur landet åkte jag med ett mål
Att hitta mig en stad i en annan klass
och på café inmundiga alkohol
I Italien fann jag en grön terrass
och insåg att utan dig att säga: skål!
är varje stad på denna jord ständigt kass
Det här mina vänner är en ytterst fånig sonett. Jag är inte nöjd, alls. Sonetter ska handla om kärlek och lidande. Sonetter ska kunna jämföras med Shakespeares... SHALL I COMPARE THEE TO A SUMMERS DAY? And so on. Men den här handlar då om staden och är väldigt fjantig. Men som sagt, det var ju kvantiteten och inte kvaliteten som skulle räknas. Jag vill kommentera några saker. Jag är för det första ganska nöjd med "Jag vaknade och gick". Det låter roligt. Det låter som om jaget vaknade och började gå direkt utan att tänka eller klä på sig eller äta frukost utan bara vaknade med insikten att jaget måste börja gå, nu på en gång! Med lökens skal tänkte jag på våra lektioner som vi haft i Staden och framtiden om stadsplanering. Det finns vissa städer som har olika ringar utanför varandra, som skal på en lök. Men det är långsökt och svårt att förstå för den oinvigde, jag vet. Sedan skapade jag ordet turistskval. Inte heller så fint. Inte alls i klass med magkyla. Och så kidnappade jaget en bil. Man kidnappar väl inte en bil. Men det låter också roligt, precis som "jag vaknade och gick". Och sist men inte mins. "utan dig att säga: skål" kan man säga så? Fattar ni vad meningen betyder? Alltså, utan dig där som man kan säga skål till? Uh. Det är svårt ibland.
XV
Och enstaka lördagsnätter
så händer det att i takt med
att du andas skriker fåglar
tutar bilar, rasslar spårvagn
sjunger fyllon, bråkar makar
dansar regnet, slocknar lampor
Och Hisingen sjunker ner i
drömmar som vi börjat drömma
I sängens landskap lossar vi
och våra sömmar likaså
I takt med att du andas slår
mitt hjärta lugna glada slag
Här har ni tre ambrosianska strofer. Alltså fyra jamber på varje rad och fyra rader i en strof. Det fina med den ambrosianska strofen är att den är orimmad. Skönt som omväxling och gör det dessutom enklare att göra om gamla dikter som inte var anpassade till en versform vilket är fallet här. Jag gillar att saker händer i takt med att duet andas. Det symboliserar att den där du, vem det nu är, är så viktig och central i berättarens värld att något så trivialt som duets andning styr allting som händer. Jag är lite romantisk av mig ibland. En annan bra grej med den här dikten är att den passar in under ALLA teman! Kärlek, hemma och staden. Jag gillar den här jättejättemycket och jag ser bara ett litet problem. Eller jag vet inte ens om det kan räknas som problem. Men det är nämligen såhär, att det finns en dikt av Erik Lindegren som jag älskar. Och som att jag tror att jag omedvetet haft som mall när jag skrivit den. Men jag väljer att själv avgöra att den bara är hälsosamt inspirerad. Jag skriver inte alls lika diffust och positivt snurrigt som E.L.
Var det en felnavigering på grund av för mycket vodka?
Här kommer mer!
IV
Jag rullar in i staden medelst tåg
Inget vete, inget vajande råg
Jag minns plötsligt Rom där allt var vackert
och marmornatur överallt jag såg
Här har vi en till rubayat. Jag är medveten om att ordet medelst kanske inte känns jätteaktuellt och tidsenligt. Men jag var tvungen att ha någonting med två stavelser. Först skrev jag VIA men det blir ju inte rätt, faktiskt. Och så angående marmornatur: kultur och natur är ju varandras motsatser, men här menar jag att viss kultur är så "rätt" att den blir natur... Hänger ni med?
V
Jag känner det sträva från denna kind
Jag som älskat den från den första vind
som bar till mig din gröna nya doft
och jag somnar nu i grönskande lind
Ytterligare en rubayat. Som ni ser så har jag skrivit en rubayat om varje tema. Först hemma, sedan staden, och sedan om kärlek. Grönskande återkommer som ni märker i rubayat nr fem. Tänk er själva att somna i en grönskande lind! Sedan så kan det ju vara så att det finns någon man tycker om som heter Lind... Och då får det hela en dubbel mening. Då kan man också fundera över: hur är en grönskande människa? Jo, vacker, i sin bästa tid, väldoftande, osv. osv.
Här kommer en dikt som handlar både om kärlek, och hem. Eftersom det ibland kan vara samma sak.
VI
väderstrecken är
omskakade och skeva
men jag skriker "hem,
ljuva hem!" när jag faller
i dina varma armar
Ännu en tanka (5,7,5,7,7 stavelser). Väderstrecken får här symbolisera platsen man befinner sig på, känslan av att veta var man är och inte vara vilsen. Men man kan ändå stå ut med att vara vilsen om man har en person att vara vilsen med. Varma armar rimmar ju inte direkt, är det ett inrim? Ska ta reda på det. Hur som helst så låter det väldigt snyggt och är ganska målande för känslan man får av att krama någon.
Mission completed-ed-ed-ed-ed-ed.
Jag har lyckats med min plan, kära läsare. Jag skrev inte en dikt varje dag på jullovet men jag skrev minst en dikt FÖR varje dag, vilket gills eftersom jag formulerade planen ganska luddigt. Med andra ord har jag åstadkommit mer än tjugo dikter som jag här ska publicera och resonera över. Det kommer att ta lite tid så jag tar en dikt i taget när jag har håltimme och sådär. Vänligen beakta att dikterna är på ett slags första stadium i sin utveckling och varken har titel eller i vissa fall finess. Vissa har jag faktiskt valt att inte publicera här alls eftersom de blev så extremt dåliga. Men tanken med planen var att få igång skrivandet och skaffa någon slags kontinuitet i det hela. För en gångs skull skulle kvantiteten och inte kvaliteten räknas. Här kommer så första dikten.
I
jag vet inte var
det är jag bor just idag
när gamla hus är
tömda och nya hus är
fyllda av samma gamla
Detta är en så kallad tanka. Ett japanskt versmått som jag använt förut och som jag tycker mycket om för att man slipper tänka på jamber och rim. Det enda man behöver göra är att räkna så att raderna består av 5, 7, 5, 7 och 7 stavelser. Det jag vill påpeka ytterligare angående den här dikten är att den ingår i temat HEMMA. Jag gillar också sista raden eftersom att ett litet frågetecken lämnas efter "gamla". Gamla vadå? Hus? Minnen? Saker? Det var ett medvetet val som jag i efterhand är mycket nöjd med.
II
Jag vet att det är du
som ligger här bredvid
fast du har åkt långt bort
vet jag att det är du
En dag som andra förr
jag har så tidigt väckts
i solens första skrik
en dag som andra förr
Min kudde är av moln
för att din hand är min
jag somnar gärna om
när kudden är av moln
Det här är tre verlainestrofer! Och de handlar om LYCKLIG KÄRLEK! Paul Verlaine skrev en dikt som är mycket känd, där varje rad består av tre jamber och första raden är samma som fjärde raden. En annan dag ska jag publicera Paul Verlaines dikt här.
Egentligen tycker jag att den är lite för simpel, orden är inte särskilt spektakulära. Inte meningsuppbyggnaderna heller. Skulle vara "i solens första skrik" i sådana fall, men jag är inte så säker på att jag ens tycker att det passar in i sammanhanget. Hur som helst, den är väl lite småmysig.
III
Kanske är varje människa bara
endast den man ytterst måste vara
och var och en sitt eget lilla hem
•- önskar jag var rätt person att svara
Här har vi en rubayat. Den är femfotad jambisk med rimställningen a a o a. Den här handlar om hem. Man skulle kunna jobba mer på en slutkläm här. Det känns som att jaget i dikten liksom bara ger upp på fjärde raden trots att tankarna var intressanta och bra i början. Men samtidigt så visar ju detta på att ibland så vet man faktiskt inte vem man är eller var man bor och känner inte att man orkar anstränga sig för att ta reda på det heller. Dessutom är det en intressant tanke det här med att det kanske är utsidan som räknas och inte insidan. "den man ytterst måste vara". YTTERST är ett intressant ord. Det är lite domedagsaktigt, mycket allvarligt och seriöst. Det finns ingenting som är utanför det yttersta.
Jag återkommer med mer någon annan dag, dags att gå på franskalektion!
Plan-an-an-an-an-an
En sapfisk vers
Jag passerar den sista gatlyktan
och bortom den finns himlens alla stjärnor
Tystnaden är lätt att andas in
Långt från stad och liv
Men som en giljotin faller vemodet ner
Det fick så fort från stora stan till lilla här
Ensamheten är tung att andas in
Och vänja sig vid
Resonering och resonans
Nu ska här resoneras kring val och och annat.
Någon kanske undrar varför jag valde versmåttet sestina? Och tanka? Och decima? Det finns inget svar som stämmer in på alla, förutom möjligen det att jag har försökt välja versmått som skiljer sig från varandra. Tankan var innehöll ganska få krav, det var bara stavelserna och hur många rader som skulle ingå som var bestämt. För att få någon slags motpol till detta skrev jag en sestina också som var EXTREMT bestämd, eftersom att det sista ordet i varenda rad återkom i en bestämt ordning.
Jag tyckte att just sestinan var väldigt intressant. Jag har nu letat reda på lite sestinor (böjer man det så?) på internet och jag kan inte säga att jag är särskilt imponerad. De flesta jag hittat innehåller väldigt enkla ord som gör det väldigt enkelt att upprepa dem, till exempel dig, bara, natt, och, på, kärlek men enligt mig resulterar det bara i att dikten låter mellanstadieaktig och man fattar inte att det är ett versmått det handlar om och att man upprepar orden medvetet. Jag blev mer nöjd med min egen sestina efter att ha läst andras. Är det detta som kallas skadeglädje, eller det där med att andras död är mitt fantastiska frukostbröd? Mina slutord valde jag på olika sätt. Vissa plockade jag ur de mängder av slumpmässigt valda ord som Paulina skickat till mig för att ge mig inspiration (ocean, civilisation). Vissa slog jag på måfå upp i min Staden och Framtiden-bok (vindar, expert). Andra valde jag för att jag tyckte att de behövdes i dikten och hade någonting med staden att göra (människor, kaffe). Kaffe. Det kändes mycket vesäntligt i beskrivningen av Göteborg.
Det slog mig just att jag kanske hittat mitt tredje och sista tema! HEMMA. Jag känner mig trots allt ganska hemlös. Låt mig sova på saken, eller grubbla på det, vaken hela natten.
Hur som helst. Det är viktigt det här med ord. Jag gillar ord som kan betyda många saker och som dessutom låter vackert och ser vackert ut i skrivt. Här får ni ett exempel: ocean
ea ser väldigt osvenskt ut, påminner mer om latin än om germanska språk.
c är som vi alla vet inte särskilt frekvent använt i detta vårt svenska språk
o är en fasansfullt underskattad bokstav, säger tOve bestämt
en ocean kan vara en ocean rätt och slätt, men det kan också med fördel användas som en metafor för någonting som är extremt stort eller mycket. En OCEAN AV OBEHAGLIGA KÄNSLOR, en OCEANISK ENSAMHET, en KÄRLEK SOM FÄRDAS ÖVER OCEANER, eller OCEANEN för den delen.
När jag skulle skriva tankan utgick jag helt ifrån temat lycklig kärlek och ordet chili, som jag fått av Paulina. Även det är väldigt vackert rent fonetiskt och estetiskt. Dessutom passar det ju extremt bra för att beskriva en het sorts kärlek. Sedan tyckte jag själv att jag utnyttjade radbrytningen ganska fint här:
i någon slags mun mot mun
metod för känslan
det kan ju tolkas som att chilin befinner sig i någon slags mun, som befinner sig mot en annan mun, eller att hela känslan i mun mot mun-metoden är lika het som chili. Förstår ni mitt resonemang eller älskar jag mig själv alldeles för mycket idag?
DEL TVÅ I DETTA INLÄGG
Jag sysslade med något slags brainstormskrivande i form av jättemånga sapfiska verser i söndags. Det var mycket underhållande, jag diggar Sapfo! En sapfisk vers lyder som följer: tre rader med 10-12 stavelser följs av en mer avhuggen fjärderad som ofta är fem stavelser. Ibland står det att man måste tänka på att använda jamber och ibland inte. Jag har koncentrerat mig på att prova alla versmått utan att tänka så mycket på jamber nu i början, min plan är att gå djupar in i den jambiska labyrinten om några veckor eller så.
Hur som helst var det som sagt bara ett samelsurium av alla mina söndagstankar i form av 10-12-staviga rader. Men snart ska de bearbetas, sättas in i teman och publiceras här. Det är vad jag sysslar med nu.
Härom tidsdagen satt jag och läste igenom gamla dikter som jag skrivit. På fullkomligt fri och ostrukturerad vers eftersom det är så mitt diktande sett ut, fram tills nu. Hur som helst så hittade jag en dikt om lycklig kärlek som gjorde mig mycket nöjd med mig själv, såhär två år efter att jag skrev den. "Hade den inte varit så fri från versmått hade jag definitivt haft med den i min slutprodukt (vad nu det kommer att bli)" tänkte jag och grät en skvätt, sedan kom jag på att bestämelser är till för att omvärderas så nu tänker jag göra såhär med den här dikten (och kanske även med andra om jag hittar något dugligt i arkiven):
jag ska försöka göra om och passa in den i något eller några versmått, sedan får läsaren läsa alla varianter. Det kan kanske bli intressant att jämföra? Här tilldelar jag er dikten i sin originalform!
!
mina ben galopperar
mina tankar mina skratt
du har gjort mig till
ett lejon på savannen
jag leker med antiloperna
jag tar din hand jag tar hela dig
om du så önskar och vart jag än går
och i skymningen somnar du och jag
under ett brinnande träd
på behörigt avstånd från
vår fnissande flock
aldrig har en vinter
varit varmare än i år
och oh, våren är vår!
när du ser på mig sjunker jag
genom jorden i hundraåttio kilometer
per timme och där nere
närmare planetens mitt
blir jag en diamant, en stjärna
jag blir allt jag någonsin velat vara
när du ser på mig är jag inte
en sork, en råtta, en apa, en mygga
en sjöko, en marulk, ett vårtsvin
för jag har min man
och aldrig har en vinter
varit varmare än i år
och oh, våren är vår!
Jag är som vanligt extremt tacksam för kritik av alla de slag. Jag ber er också uppmärksamma att "för jag har min man" kan betyda både "jag har min hande av den arten homo sapiens sapiens" och "jag har min LEJONman" och kan därför med fördel kopplas till första styckets strofer "du har gjort mig till/ett lejon på savannen"
Tack för mig denna tisdag, je reviens bientôt!
"Allt jag kan kraxa fram är en och annan mossig schablon"
Detta var verkligen inte det lättaste ska jag tala om. Det är extremt frustrerande att behöva sluta raderna på samma ord hela tiden, och trots att man vet att man bara följer en versform så känns det ändå som att det är man själv som är fullkomligt värdelöst på att variera sig. Jag har skrivit en sestina och döpt den till "Till Göteborg". Ja, ni fattar, temat är STADEN, mina vänner, STADEN. Det är lite för tidigt att säga om jag är nöjd än eller inte. Måste nog prova att skriva en till för att ha något att jämföra med. Blir de alltid så här obegripliga? Ska också försöka mig på att hitta en sestina skriven av någon annan. Finns det någon som lyckas utnyttja detta på ett seriöst sätt och få det stiligt och allvarligt? Knappast möjligt. Här kommer den i alla fall,
TILL GÖTEBORG
Du är din egen gråa ocean
med skummiga vågor av människan
med hela golfströmmar av kaffe
Du har dina egna iskalla vindar
och i varje höghus en expert
på hur det står till i din civilisation
Jag ser dock flera sorters civilisation
där jag skvalpar på din ocean
Jag önskar tvivel hos varje expert
och en mer rättfärdig bedömning av människan
Kanske är vi dina unika vindar
och du detta ständigt livgivande kaffe
En turk med get hittade kaffe
En man med båt från fjärran civilisation
förde hit det med hjälp av vindar
mellan länder och över mången ocean
till oss, den lat-trötta människan
vars barnbarnsbarnsbarnbarnsbarn nu är en expert
Men som sagt, för varje ämne en expert
och prisat vara alla getters kaffe
för denna morgon ser jag människan
jag orkar åka spårvagn i din civilisation
Vackra Götaälv är mig en ocean
och vi flyger tack vare dina vindar
Men historien har sina vingslag och vindar
Det vet varje historisk hobby-expert
Jag känner dina minnen och de doftar ocean
de doftar nyrostat från Mauritz kaffe
de luktar generationer av självgod civilisation
men även frid och fröjd i människan
Älskar du som jag denna människan?
Ser du den försöksflaxa i dina vindar
och försöksexistera i din civilisation?
Är du kanske den enda expert
som är värd sin vikt i kaffe
och vi andra bara grå plankton i grå ocean
Ja, du är en ocean även utan människan
som pimplar kaffe på sina vindar
Vad gör en expert i en yttre-rymden-civilisation?
Så, när jag filat på den här ett tag så blev jag så trött på långa dikter så jag skrev en tanka. En japansk strof med fem rader med stavelserna fördelade såhär: 5, 7, 5, 7, 7
chili mot chili
i någon slags mun mot mun
metod för känslan
av att bara få vara
där en lycka återföds
Och den handlade inte om STADEN.
Ja, du har rätt Jenny, antingen så spelar jag in några dikter eller så blir det en bok. Men ingenting är 100% säkert än och det stör mig väldigt mycket.
"Det är inte helt cool att bryta samman i vår demokrati..."
Idag har jag i alla fall skrivit en dikt om/till Göteborg. Versmåttet sestina säger jag bara... Alf Henriksson beskrev det som något som är mer som ett sällskapsspel än ett versmått. Jag kan förklara vad det går ut på när jag putsat lite mer på dikten och lägger ut den här.
Ikväll eller imorgon ska jag skriva en tanka. En japansk dikt där allt handlar om stavelser. Den ska handla om lycklig kärlek och innehålla ordet chili.
Just det! Jo, sestinan, den går ju så klart in under temat STADEN som jag har bestämt ska få vara med.
Tjenixen.
"Jag har ingen teori och ingen ideologi"
decima= tioradig strof med fyra takter eller åtta stavelser i versraden och rimställningen
a B B a a C C d d C
dikten följer temat Lycklig kärlek som jag berättade sist att jag skulle skriva om.
Jag tänkte att ni, och särskilt du Jenny, ska få ta del av denna dikt eftersom att det känns så bra att jag har lyckats åstadkomma någonting. Ett särskilt tack vill jag skänka till Paulina som skickade en massa inspirerande ord till mig! Som du ser har jag faktiskt använt ett av dem...
I begynnelsen fanns enbart
i dina ögon honungen
Och du var alltid konungen
med bärnstensblick och så självklart
en höstigt färgad kärleksart
Så nu irrar jag i tankar
ja som tusen ankor vankar
Med en oro för mitt hjärta
som vägrar rimma på smärta
och helt euforiskt bankar
Jag är väldigt nöjd. Kanske inte för att det var den mest kvalitativa dikt jag skrivit. Men för att det var jättejättejätteroligt att skriva, jag jobbade länge på den, och det känns som att jag kan och vill bearbeta den ännu mer.
Tyvärr har jag ju misslyckats med d d rimmen. De ska vara manliga. Det vill säga med en stavelse eller betoning på sista stavelsen och det ser vi ju alla att så inte är fallet med hjärta och smärta. Frågan är hur viktigt det är det där egentligen? Ska se om jag under nattens gång kommer på en smart omformulering.
Fridens på er allihopa!
Materialistiska hjälpmedel
Revideringar och fastslåenden
Det kommer faktiskt inte att bli någon bok av det här. I alla fall inte en ordentlig och inbunden. Har vi tur så blir det ett häfte som jag häftar ihop på biblioteket. Eller liknande. Istället hade jag tänkt läsa in dikterna i Sinclairs studio och föra över dem till en cd. Om Johanna vill så kanske vi gör en gemensam cd med hennes låtar och mina dikter. Jag tror att det skulle kunna bli en häftig kombination! Dessutom säger ju Lou Reed till mig just nu: Hey babe, take a walk on the wild side! Det känns ju onekligen lite mer wild side med en cd än en bok, ellerhur?
Och så mina beslut som jag fattat efter många om och men: Jag ska skriva enligt tre teman. Fem dikter på varje tema. Kanske fler om det RÅKAR bli så, men det är inget jag tänker anstränga mig för att det ska hända. Mitt första tema är Lycklig Kärlek. Kärlek är ofta använt inom det här med lyrik, men ack, allt för ofta handlar det om olycklig kärlek. Mina två andra teman är inte helt klara än. Staden funderar jag på. Och natten. Eller kanske morgonen. Eller kanske bitterheten. Jag börjar i alla fall med Lycklig kärlek. Äntligen har jag också hittat en bok som ger svar på alla frågor jag någonsin haft angående detta: Verskonstens ABC av manen, myten, legenden, ALF HENRIKSON. Det känns som om han för tjugosex år sedan satte sig ner och tänkte "Hmm, vad kommer Tove att behöva veta om för sitt projektarbete hösten 2008" och sedan skrev ner allt.
Det händer grejer, kan man ju säga.
Katterna skriker inte, dom pratar
Det har varit svårt att plugga den här veckan för jag har en pyttekatt som låter SQUEEEK så fort man inte ger all sin uppmärksamhet åt henne. Men nu har jag äntligen tagit mig igenom alla de papper jag skrivit ut från wikipedia. Jag förstod inte mycket. En del hängde jag med på efter ett tag och annat känner jag att jag verkligen behöver få förklarat för mig av någon som kan det. Mitt nästa mål är alltså att hitta en såda individ. Och att bestämma mig för teman som jag ska skriva "efter"
Just nu känns det som att det aldrig kommer att bli någon slutprodukt av det här. Istället kommer det att bli en fet studie i beslutsångest, vanlig ångest och stress. Jag har till och med läst synonymordböcker för att bli inspirerad.
Jag återkommer när någonting har gått bra.
Del två av någonting stort och ytterst diffust
PROJEKTPLAN
1. Bakgrund
Se idéskiss för information.
2. Syfte
Jag ska skaffa mig en sporre som får mig att jobba minutiöst noggrant med det jag skriver, genom att prova på olika former av diktning. Syftet är att finna det skrivsätt som tillfredsställer mig mest och gör min själ lycklig.
Vilken är den ultimata diktformen?
3. Metod
Som jag ser det hade man kunnat göra det här på två sätt. Man hade kunnat göra det till ett väldigt teoretiskt arbete och kanske analyserat lyrik av olika slag och skrivit en uppsats om det. Men samhällsprogrammet innehåller så mycket teoretiskt i övrigt så jag ville att det här skulle bli mer av det praktiska slaget. Därför tänker jag utsätta mig själv för experimenten och de olika stilarna genom att skriva mina egna dikter enligt gamla "normer".
4. Material
För att kunna göra det här så måste jag hitta bra fakta om versmått och dylikt. Biblioteket är såklart en bra plats att börja på. Även internet kan nog innehålla en hel del matnyttig fakta. När jag fått tag på informationen blir det en hel del plugg. Det gäller ju att verkligen förstå allt så att man inte anstränger sig i onödan och skriver någonting som inte är korrekt.
Jag behöver också någon som trycker boken som jag tänkt att det här ska resultera i. Vulkan.se är en internetsida som har ett bra erbjudande gällande detta, men jag måste göra lite mer efterforskning för att hitta det ultimata.
5. Tidsplan
v. 40 ska jag försöka vara klar med informationssamlandet. Jag ska dessutom ha fastställt enligt vilka teman jag ska skriva.
Jag tänkte vara klar med grovmaterialet innan jul för att sedan ha tiden efter jullovet för finslipning. Det ger mig fjorton veckor att skriva dikterna. Och mitt mål är att skriva 30-40 dikter, så 3-4 dikter per vecka hade varit det ultimata. Jag ska ta reda på hur lång tid det kommer att ta att trycka boken, för det spelar ju såklart en stor roll i det hela.
6. Slutprodukt
Slutprodukten ska vara i form av en bok. Jag tänkte även redovisa det jag gjort genom att ha någon slags uppläsning eller framträdande. Eventuellt tillsammans med en klasskamrat.- - -
Jag har så mycket idéer och tankar som virvlar runt så det är inte riktigt klokt. Ju längre tiden går desto mer börjar jag inse att det kan bli svårt att få ihop till en bok. Särskilt om jag ska syssla med de riktigt komplicerade och strikta versmåtten hela tiden. Därför funderar jag på att utöka repertoaren lite genom att skriva dikter i samma form som redan existerande dikter. Det är så diffust och flummigt och extremt svårt att förklara, men jag levererar här ett litet exempel.
Vreesvijk har skrivit en låt som heter Fredrik Åkares Morgonpsalm som är väldigt vacker. Det här är första versen.
Strö granris på min bädd
Och låt mig födas naken
Min bror var inte vaken
Och jag var inte rädd
Längst ner i de bittra schakten
Bor dom som fruktar makten
Om kölden blir för sträng
Lägg granris i min säng
Lägg granris i min säng
Här ser vi att antalet stavelser i texten är fördelade såhär:
6
7
7
6
7/8 (det varierar i de olika styckena)
7
6
6
6
Och rimmen ljuder som följer:
a
b
b
a
c
c
d
d
d
Det kan nog bli kul att skriva med dessa "ramar" som kanske är lite mer simpla än den förfärliga jambiska pentametern...
Men självklart, mina vänner, ger jag inte upp den jambiska pentametern. Jag är väl ingen mes.
Början på någonting stort
Kära läsare! Denna blogg kommer att handla om mitt projektarbete och existerar istället för en loggbok i fysisk form. Först av allt ska ni få ta del av min idéskiss...
TOVES IDÉ
Jag har länge tänkt att jag vill skriva en diktbok som projektarbete men inte vetat hur jag ska motivera detta val. Det kändes lite för flummigt, lite som att jag skulle göra det för lätt för mig med tanke på att jag har skrivit en hel del förr i mitt lilla liv. Men så en dag korsades min väg av ett citat som väckte min uppmärksamhet och fick funderingarna att ta fart.
"Men den 'fria' versen har lockat allt fler människor att skriva dikter och allt färre människor att läsa dikter".
(ur "Tack, modernismen, för den tid som varit" av Göran Palm)
Inte på något viss vill jag påstå att jag är fullärd inom den "fria" versen. Tvärtom har jag mycket kvar att lära. Men min lust till att skriva börjar sakta tyna bort på grund av att det inte längre känns spännande att skriva, det är ingen utmaning, jag kan skriva dikter om morgonhumör eller wienerbröd eller katter på ren rutin utan att tänka på vad jag egentligen gör. För att uttrycka sig som de rullande stenarna: I CAN'T GET NO SATISFACTION!
Det jag behöver är helt enkelt en sporre som får mig att jobba minutiöst noggrant med det jag skriver. I den diktbok som jag tänker mig att det här projektet ska resultera i ska därför finnas poesi i jambisk form, skriven på sapfisk vers, inehållandes både manliga rim och kvinnliga rim och daktylisk hexameter. Allt jag aldrig trodde att jag frivilligt skulle sätta mig in i!
För att göra en kort samanfattning: Jag ska finna det skrivsätt som tillfredsställer mig mest och gör min själ lycklig.
