Padam! Padam! Padam!
Skeppohoj! Jag vet att det finns några dikter kvar från jullovet som jag inte lagt ut här än, men forhoppningsvis så blir det gjort här och nu, denna dag. Om inte så kanske jag har blivit tvungen att laga mat till mig själv, och då måste vi erkänna att livet går före.
I måndags satt jag timvis och gick igenom gamla dikter som jag vill ha med i min bok. Planen är nämligen för tillfället att allt det här ska resultera i en bok, men att bara halva ska bestå av sånt som jag skrivit nu, med versmått och teman, och resten av sånt som jag skrivit innan, eftersom att jag trots allt nämnde redan i projektplanen att jag ville jämföra och utvecklas. Så nu ska här jämföras! Jag hittade mycket fint som jag är nöjd med, men problemet är att allting bara handlar om kärlek HELA TIDEN. Har allt varit bra fjantig i mina dar. Mer om hur jag löser detta längre ner.
Jag vill meddela att jag nu gjort upp en plan för den nära förestående tiden. Plötsligt är det ju inte så långt kvar tills hela det här projeketet ska vara klart och jag vet att veckorna har en tendens att gå fortare än man tror. Dessutom hade jag blivit väldigt nöjd med mig själv om jag lyckades med att inte bli klar i sista minuten utan ha lite marginal.
PLAN
•- Att skriva en dikt för varje dag på sportlovet, gärna två ballades och en sestina, helst kanske inte om kärlek, men det kan ju gå det med.
•- Att hitta eller skriva mer fri vers som inte handlar om kärlek (jag känner mig trots allt ganska inspirerad till att få skriva hur jag vill just nu!)
•- Fundera ut hur omslaget till boken ska se ut.
•- Fundera ut vad den ska heta.
•- Be Jenny förklara hur man ska skriva projektrapport eftersom jag föll ut ur systemet på något mystiskt sätt när det förklarades för alla andra i klassen...
•- Skicka in manuset till vulkan.se v. 12 så att jag kan ha det i min hand v. 14, i god tid innan v. 16 då allt ska vara klart!
•- Skriva projektrapporten. Helst klar med den v. 15.
Nu till de tre återstående jullovsdikterna. De är lite speciella, jämfört med de tidigare. Jag publicerade i inlägget "Resonering och resonans" en dikt som jag skrev att jag gärna ville ha med och funderade på att göra om till ett versmått. Det visade sig vara supersvårt, men jag hittade samtidigt två dikter till som jag kände likadant för! Sedan lusläste jag igenom Verskonstens ABC och hittade ett skojjigt litet versmått, nämligen pantoum! Såhär skriver A. H-son: "fyrradiga strofer vilkas andra och fjärde rad återkommer som första och tredje rad i nästa strof." Superbra! Här kan jag bara behålla de rader jag tycker om i min dikt och kasta om dem. Detta resulterar såklart i att dikterna blir lite långa, och i vissa fall lite tjatiga. Men jag tycker att tjatighet ibland kan vara mycket positivt och intensifiera stämningen som man försökt skapa ytterligare. När betydelsen av raderna dessutom varierar hela tiden eftersom att man sätter dem bredvid nya rader och i andra strofer hela tiden så blir det aldrig tråkigt! Jag ska förklara lite mer...
Här har ni alltså originaldikten:
mina ben galopperar
mina tankar mina skratt
du har gjort mig till
ett lejon på savannen
jag leker med antiloperna
jag tar din hand jag tar hela dig
om du så önskar och vart jag än går
och i skymningen somnar du och jag
under ett brinnande träd
på behörigt avstånd från
vår fnissande flock
aldrig har en vinter
varit varmare än i år
och oh, våren är vår!
när du ser på mig sjunker jag
genom jorden i hundraåttio kilometer
per timme och där nere
närmare planetens mitt
blir jag en diamant, en stjärna
jag blir allt jag någonsin velat vara
när du ser på mig är jag inte
en sork, en råtta, en apa, en mygga
en sjöko, en marulk, ett vårtsvin
för jag har min man
och aldrig har en vinter
varit varmare än i år
och oh, våren är vår!
Och här kommer samma dikt, men med supermånga pantoumer efter varandra istället!
mina ben galopperar
mina tankar mina skratt
du har gjort mig till
ett lejon på savannen
mina tankar mina skratt
jag leker med antiloperna
ett lejon på savannen
jag tar din hand, jag tar hela dig
jag leker med antiloperna
om du så önskar och vart jag än går
jag tar din hand, jag tar hela dig
och i skymningen somnar du och jag
om du så önskar och vart jag än går
under ett brinnande träd
och i skymningen somnar du och jag
på behörigt avstånd från vår fnissande flock
under ett brinnande träd
aldrig har en vinter varit varmare
på behörigt avstånd från vår fnissande flock
och våren den är vår!
aldrig har en vinter varit varmare
när du ser på mig sjunker jag
och våren den är vår
genom jorden i hundraåttio
när du ser på mig sjunker jag
nere närmare planetens mitt
genom jorden i hundraåttio
där blir jag en diamant, en stjärna
nere närmare planetens mitt
jag blir allt jag någonsin velat vara
där blir jag en diamant, en stjärna
när du ser på mig är jag inte en sork
jag blir allt jag någonsin velat vara
en råtta, en apa, en mygga
när du ser på mig är jag inte en sork
en sjöko, en marulk, ett vårtsvin
Här finns mycket att lägga märke till. Ta andra strofen t.ex.
mina tankar mina skratt
jag leker med antiloperna
ett lejon på savannen
jag tar din hand, jag tar hela dig
Här blir betydelsen mer att lejonet är fientligt, och elakt, och girigt, och tar vad det vill ha, helt enkelt!
jag leker med antiloperna
om du så önskar och vart jag än går
jag tar din hand, jag tar hela dig
och i skymningen somnar du och jag
Jätteroligt! Ser ni, det blir något helt annat! Tjoho! Sista strofen däremot, är ju rolig på ett lite mer opraktiskt sätt. Som om jag alltid verat vara en råtta, en apa och en mygga? Knappast. Men förstår ni vitsen med att göra om sina gamla verk på detta viset? Jag tycker att det skänker fler dimensioner och man återupptäcker gamla godingar. Det visar på både skörheten och beständigheten hos en dikt. Att stämningen som orden bildade i den första dikten fortfarande finns kvar i den andra, trots att meningen i de små satserna ibland är en annan. Usch vad svårt det är att hålla sig distansierad och begriplig i det här!
Nästa dikt som jag kände för att göra om kommer här:
sanningen, sanningen
är att jag har tusen nålar
jag packar väskor
och rablar franska verb
jag gör bort mig brutalt
för att försvinna lite mer
när jag väl har chansen
från planets vinge ser jag ner
mot allt som skrattar åt mig
sanningen, sanningen
är att jag bara har en att lita på
sumpar jag det här
borde jag rökas upp och fimpas
jag passar på att gråta ut
ikväll när ingen ser
passar på att nostalgiera mig
i böcker med för många ord
en gång var jag poeten
sysslade med mord
jag låtsas som att det är sista färden
säger adjö till mitt lilla liv
som om jag inte skulle återvända
ens under dödshot och kniv
men bara jag tror på lögnen
sanningen, sanningen
är att är man jag är man fast
med sina tusen nålar
oavsett flygbiljett och land
Et voici, le resultat:
sanningen, sanningen
är att jag har tusen nålar
jag packar väskor
och rabblar franska verb
att jag har tusen nålar
jag gör bort mig brutalt
och rabblar franska verb
för att försvinna lite mer
jag gör bort mig brutalt
när jag väl har chansen
för att försvinna lite mer
från planets vinge ser jag ner
när jag väl har chansen
mot allt som skrattar åt mig
från planets vinge ser jag ner
jag har bara en att lita på
mot allt som skrattar åt mig
sumpar jag det här borde jag fimpas
jag har bara en att lita på
jag passar på att gråta ut
sumpar jag det här borde jag fimpas
jag passar på att nostalgiera mig
jag passar på att gråta ut
i böcker med för många år
jag passar på att nostalgiera mig
låtsas att det är den sista färden
i böcker med för många ord
säger adjö till mitt lilla liv
låtsas att det är den sista färden
som om jag inte skulle återvända
säger adjö till mitt lilla liv
under dödshot och kniv
som om jag inte skulle återvända
sanningen, sanningen
under dödshot och kniv
är man jag så är man fast
sanningen, sanningen
med mina tusen nålar
är man jag så är man fast
oavsett flygbiljett och land
Saker värda att lägga märke till:
jag gör bort mig brutalt
och rabblar franska verb
för att försvinna lite mer
=
ny, rolig och intressant innebörd
låtsas att det är den sista färden
som om jag inte skulle återvända
säger adjö till mitt lilla liv
under dödshot och kniv
=
ett antal rader som jag faktiskt tycker kom mer till sin rätt i sitt nya samanhang.
Nu kanske någon märker att jag inte varit helt konsekvent i mitt diktande. Jag har tagit bort saker ur originaldikten och mixtrat lite för att sista strofen ska bli ordentlig och fyrradig. Det är väl den konstnärliga friheten som har byggt ett bo och ett hem även i mig...
Tredje och sista dikten (jag vet att ni suckar av lättnad, men gör inte det, detta är nämligen den längsta av alla):
Originalet:
om jag bara kunde
skulle jag ha erövrat dig
jag hade älskat att se oss
trötta men lyckliga i morgonljuset
du skulle öppna ett fönster
dra handen genom ditt hår
brygga kaffe till fågelsång
jag skulle tände en cigarret
och luta mig ut mot gatan
kisa mot den sköra vassa
våren som i år ska vara vår
om jag bara kunde
skulle jag vara ditt lugn
efter nätternas 100 stormar
jag skulle älska dig som fan om det gick
jag skulle lämna små lappar
med kärlek gömda i kudden
som du hittar, läser och ler
och det blir inga fler kyliga
nätter i den här fula staden
din kropp kan nog leda oss
på rätt väg ända till döden
om jag bara kunde
skulle jag hypnotisera dig
i smyg så att du en gång ser
vem det var jag egentligen ville vara
jag har så många gånger lidit
av älskandets elaka diktatur
jag har blivit befodrad, degraderad
raderad med omedelbar verkan
och likt berlinmurar faller allting
obönhörligt itu, men om jag bara
kunde så skulle jag utan tvekan
för jag hade älskat att se oss
trötta men lyckliga i morgonljuset
Uppdateringen:
om jag bara kunde
jag skulle erövra dig
jag hade älskat att se oss
trötta men lyckliga i morgonljuset
jag skulle erövra dig
du skulle öppna ett fönster
trötta men lyckliga i morgonljuset
dra handen genom ditt hår
du skulle öppna ett fönster
brygga kaffe till fågelsång
dra handen genom ditt hår
jag skulle tända en cigarett
brygga kaffe till fågelsång
och luta mig ut mot gatan
jag skulle tända en cigarett
kisa mot den sköra vackra
och luta mig ut mot gatan
våren som i år ska vara vår
kisa mot den sköra vackra
om jag bara kunde
våren som i år ska vara vår
jag skulle vara ditt lugn
om jag bara kunde
efter nätternas hundra stormar
jag skulle vara ditt lugn
jag skulle älska dig om det gick
efter nätternas hundra stormar
jag skulle lämna små lappar
jag skulle älska dig om det gick
med kärlek gömda i kudden
jag skulle lämna små lappar
som du hittar, läser och ler åt
med kärlek gömda i kudden
och det blir inga fler kyliga nätter
som du hittar, läser och ler åt
i den här fula staden
och det blir inga fler kyliga nätter
din kropp kan nog leda oss
i den här fula staden
på rätt väg ända till döden
din kropp kan nog leda oss
om jag bara kunde
på rätt väg ända till döden
jag skulle hypnotisera dig
om jag bara kunde
i smyg så att du ser
jag skulle hypnotisera dig
vem det var jag ville vara
i smyg så att du ser
jag har så många gånger lidit
vem var det jag ville vara
av kärlekens elaka diktatur
jag har så många gånger lidit
jag har blivit befordrar, degraderad
av kärlekens elaka diktatur
raderad med omedelbar verkan
jag har blivit befordrar, degraderad
och likt berlinmurar störtar allting
raderad med omedelbar verkan
obönhörligt mitt itu
och likt berlinmurar störtar allting
om jag bara kunde så skulle jag
obönhörligt mitt itu
för jag hade älskat att se oss
om jag bara kunde så skulle jag
trötta men lyckliga i morgonljuset
för jag hade älskat att se oss
trötta men lyckliga i morgonljuset
Och den här vet jag inte om jag vill kommentera, inte just nu i alla fall. Jag är på något konstigt sätt väldigt fäst vid den och har mycket känslor kopplade till det här lilla ("lilla") stycket text. Jag vet att det ingår i mitt projektarbete att resonera och berätta om hur jag tänkt när jag skrivit och så vidare. Men inte med den här, snälla?
Här kommer de två sista dikterna från Plan-an-an-anen, två små dikter om lycklig kärlek, som inte kräver någon vidare förklaring.
XX (haiku med tilläggsrad)
du är en kudde
i min maggrop där jag
går och lägger mig
med tanken
XXI (haiku)
som förhoppningar
om att få börja på nytt
närmare huden
Hur som helst så har jag material så att det blir över 50 sidor i boken nu. Och jag ska skriva lite till, och rensa ut lite mer, så att jag verkligen är helt säker på att jag kan stå för allt jag tillslut bestämmer mig för att ha med.
Nu är det dags att klappa katten!
Du är så duktig Tove och resonerar och reflekterar kring det du gör. Även om jag inte alltid skriver kommentarer följer jag din blogg titt som tätt!
