Tove Fredrika Ahlbom - Ett projekt i särklass

Jag har lyckats med min plan, kära läsare. Jag skrev inte en dikt varje dag på jullovet men jag skrev minst en dikt FÖR varje dag, vilket gills eftersom jag formulerade planen ganska luddigt. Med andra ord har jag åstadkommit mer än tjugo dikter som jag här ska publicera och resonera över. Det kommer att ta lite tid så jag tar en dikt i taget när jag har håltimme och sådär. Vänligen beakta att dikterna är på ett slags första stadium i sin utveckling och varken har titel eller i vissa fall finess. Vissa har jag faktiskt valt att inte publicera här alls eftersom de blev så extremt dåliga. Men tanken med planen var att få igång skrivandet och skaffa någon slags kontinuitet i det hela. För en gångs skull skulle kvantiteten och inte kvaliteten räknas. Här kommer så första dikten.

I

jag vet inte var

det är jag bor just idag

när gamla hus är

tömda och nya hus är

fyllda av samma gamla

Detta är en så kallad tanka. Ett japanskt versmått som jag använt förut och som jag tycker mycket om för att man slipper tänka på jamber och rim. Det enda man behöver göra är att räkna så att raderna består av 5, 7, 5, 7 och 7 stavelser. Det jag vill påpeka ytterligare angående den här dikten är att den ingår i temat HEMMA. Jag gillar också sista raden eftersom att ett litet frågetecken lämnas efter "gamla". Gamla vadå? Hus? Minnen? Saker? Det var ett medvetet val som jag i efterhand är mycket nöjd med.

II

Jag vet att det är du

som ligger här bredvid

fast du har åkt långt bort

vet jag att det är du

En dag som andra förr

jag har så tidigt väckts

i solens första skrik

en dag som andra förr

Min kudde är av moln

för att din hand är min

jag somnar gärna om

när kudden är av moln

Det här är tre verlainestrofer! Och de handlar om LYCKLIG KÄRLEK! Paul Verlaine skrev en dikt som är mycket känd, där varje rad består av tre jamber och första raden är samma som fjärde raden. En annan dag ska jag publicera Paul Verlaines dikt här.

Egentligen tycker jag att den är lite för simpel, orden är inte särskilt spektakulära. Inte meningsuppbyggnaderna heller. Skulle vara "i solens första skrik" i sådana fall, men jag är inte så säker på att jag ens tycker att det passar in i sammanhanget. Hur som helst, den är väl lite småmysig.

III

Kanske är varje människa bara

endast den man ytterst måste vara

och var och en sitt eget lilla hem

•-         önskar jag var rätt person att svara

Här har vi en rubayat. Den är femfotad jambisk med rimställningen a a o a. Den här handlar om hem. Man skulle kunna jobba mer på en slutkläm här. Det känns som att jaget i dikten liksom bara ger upp på fjärde raden trots att tankarna var intressanta och bra i början. Men samtidigt så visar ju detta på att ibland så vet man faktiskt inte vem man är eller var man bor och känner inte att man orkar anstränga sig för att ta reda på det heller. Dessutom är det en intressant tanke det här med att det kanske är utsidan som räknas och inte insidan. "den man ytterst måste vara". YTTERST är ett intressant ord. Det är lite domedagsaktigt, mycket allvarligt och seriöst. Det finns ingenting som är utanför det yttersta.

Jag återkommer med mer någon annan dag, dags att gå på franskalektion!