En sapfisk vers
Att komma hem
Jag passerar den sista gatlyktan
och bortom den finns himlens alla stjärnor
Tystnaden är lätt att andas in
Långt från stad och liv
Men som en giljotin faller vemodet ner
Det fick så fort från stora stan till lilla här
Ensamheten är tung att andas in
Och vänja sig vid
Jag passerar den sista gatlyktan
och bortom den finns himlens alla stjärnor
Tystnaden är lätt att andas in
Långt från stad och liv
Men som en giljotin faller vemodet ner
Det fick så fort från stora stan till lilla här
Ensamheten är tung att andas in
Och vänja sig vid
Resonering och resonans
DEL ETT
Nu ska här resoneras kring val och och annat.
Någon kanske undrar varför jag valde versmåttet sestina? Och tanka? Och decima? Det finns inget svar som stämmer in på alla, förutom möjligen det att jag har försökt välja versmått som skiljer sig från varandra. Tankan var innehöll ganska få krav, det var bara stavelserna och hur många rader som skulle ingå som var bestämt. För att få någon slags motpol till detta skrev jag en sestina också som var EXTREMT bestämd, eftersom att det sista ordet i varenda rad återkom i en bestämt ordning.
Jag tyckte att just sestinan var väldigt intressant. Jag har nu letat reda på lite sestinor (böjer man det så?) på internet och jag kan inte säga att jag är särskilt imponerad. De flesta jag hittat innehåller väldigt enkla ord som gör det väldigt enkelt att upprepa dem, till exempel dig, bara, natt, och, på, kärlek men enligt mig resulterar det bara i att dikten låter mellanstadieaktig och man fattar inte att det är ett versmått det handlar om och att man upprepar orden medvetet. Jag blev mer nöjd med min egen sestina efter att ha läst andras. Är det detta som kallas skadeglädje, eller det där med att andras död är mitt fantastiska frukostbröd? Mina slutord valde jag på olika sätt. Vissa plockade jag ur de mängder av slumpmässigt valda ord som Paulina skickat till mig för att ge mig inspiration (ocean, civilisation). Vissa slog jag på måfå upp i min Staden och Framtiden-bok (vindar, expert). Andra valde jag för att jag tyckte att de behövdes i dikten och hade någonting med staden att göra (människor, kaffe). Kaffe. Det kändes mycket vesäntligt i beskrivningen av Göteborg.
Det slog mig just att jag kanske hittat mitt tredje och sista tema! HEMMA. Jag känner mig trots allt ganska hemlös. Låt mig sova på saken, eller grubbla på det, vaken hela natten.
Hur som helst. Det är viktigt det här med ord. Jag gillar ord som kan betyda många saker och som dessutom låter vackert och ser vackert ut i skrivt. Här får ni ett exempel: ocean
ea ser väldigt osvenskt ut, påminner mer om latin än om germanska språk.
c är som vi alla vet inte särskilt frekvent använt i detta vårt svenska språk
o är en fasansfullt underskattad bokstav, säger tOve bestämt
en ocean kan vara en ocean rätt och slätt, men det kan också med fördel användas som en metafor för någonting som är extremt stort eller mycket. En OCEAN AV OBEHAGLIGA KÄNSLOR, en OCEANISK ENSAMHET, en KÄRLEK SOM FÄRDAS ÖVER OCEANER, eller OCEANEN för den delen.
När jag skulle skriva tankan utgick jag helt ifrån temat lycklig kärlek och ordet chili, som jag fått av Paulina. Även det är väldigt vackert rent fonetiskt och estetiskt. Dessutom passar det ju extremt bra för att beskriva en het sorts kärlek. Sedan tyckte jag själv att jag utnyttjade radbrytningen ganska fint här:
i någon slags mun mot mun
metod för känslan
det kan ju tolkas som att chilin befinner sig i någon slags mun, som befinner sig mot en annan mun, eller att hela känslan i mun mot mun-metoden är lika het som chili. Förstår ni mitt resonemang eller älskar jag mig själv alldeles för mycket idag?
DEL TVÅ I DETTA INLÄGG
Jag sysslade med något slags brainstormskrivande i form av jättemånga sapfiska verser i söndags. Det var mycket underhållande, jag diggar Sapfo! En sapfisk vers lyder som följer: tre rader med 10-12 stavelser följs av en mer avhuggen fjärderad som ofta är fem stavelser. Ibland står det att man måste tänka på att använda jamber och ibland inte. Jag har koncentrerat mig på att prova alla versmått utan att tänka så mycket på jamber nu i början, min plan är att gå djupar in i den jambiska labyrinten om några veckor eller så.
Hur som helst var det som sagt bara ett samelsurium av alla mina söndagstankar i form av 10-12-staviga rader. Men snart ska de bearbetas, sättas in i teman och publiceras här. Det är vad jag sysslar med nu.
Härom tidsdagen satt jag och läste igenom gamla dikter som jag skrivit. På fullkomligt fri och ostrukturerad vers eftersom det är så mitt diktande sett ut, fram tills nu. Hur som helst så hittade jag en dikt om lycklig kärlek som gjorde mig mycket nöjd med mig själv, såhär två år efter att jag skrev den. "Hade den inte varit så fri från versmått hade jag definitivt haft med den i min slutprodukt (vad nu det kommer att bli)" tänkte jag och grät en skvätt, sedan kom jag på att bestämelser är till för att omvärderas så nu tänker jag göra såhär med den här dikten (och kanske även med andra om jag hittar något dugligt i arkiven):
jag ska försöka göra om och passa in den i något eller några versmått, sedan får läsaren läsa alla varianter. Det kan kanske bli intressant att jämföra? Här tilldelar jag er dikten i sin originalform!
!
mina ben galopperar
mina tankar mina skratt
du har gjort mig till
ett lejon på savannen
jag leker med antiloperna
jag tar din hand jag tar hela dig
om du så önskar och vart jag än går
och i skymningen somnar du och jag
under ett brinnande träd
på behörigt avstånd från
vår fnissande flock
aldrig har en vinter
varit varmare än i år
och oh, våren är vår!
när du ser på mig sjunker jag
genom jorden i hundraåttio kilometer
per timme och där nere
närmare planetens mitt
blir jag en diamant, en stjärna
jag blir allt jag någonsin velat vara
när du ser på mig är jag inte
en sork, en råtta, en apa, en mygga
en sjöko, en marulk, ett vårtsvin
för jag har min man
och aldrig har en vinter
varit varmare än i år
och oh, våren är vår!
Jag är som vanligt extremt tacksam för kritik av alla de slag. Jag ber er också uppmärksamma att "för jag har min man" kan betyda både "jag har min hande av den arten homo sapiens sapiens" och "jag har min LEJONman" och kan därför med fördel kopplas till första styckets strofer "du har gjort mig till/ett lejon på savannen"
Tack för mig denna tisdag, je reviens bientôt!
Nu ska här resoneras kring val och och annat.
Någon kanske undrar varför jag valde versmåttet sestina? Och tanka? Och decima? Det finns inget svar som stämmer in på alla, förutom möjligen det att jag har försökt välja versmått som skiljer sig från varandra. Tankan var innehöll ganska få krav, det var bara stavelserna och hur många rader som skulle ingå som var bestämt. För att få någon slags motpol till detta skrev jag en sestina också som var EXTREMT bestämd, eftersom att det sista ordet i varenda rad återkom i en bestämt ordning.
Jag tyckte att just sestinan var väldigt intressant. Jag har nu letat reda på lite sestinor (böjer man det så?) på internet och jag kan inte säga att jag är särskilt imponerad. De flesta jag hittat innehåller väldigt enkla ord som gör det väldigt enkelt att upprepa dem, till exempel dig, bara, natt, och, på, kärlek men enligt mig resulterar det bara i att dikten låter mellanstadieaktig och man fattar inte att det är ett versmått det handlar om och att man upprepar orden medvetet. Jag blev mer nöjd med min egen sestina efter att ha läst andras. Är det detta som kallas skadeglädje, eller det där med att andras död är mitt fantastiska frukostbröd? Mina slutord valde jag på olika sätt. Vissa plockade jag ur de mängder av slumpmässigt valda ord som Paulina skickat till mig för att ge mig inspiration (ocean, civilisation). Vissa slog jag på måfå upp i min Staden och Framtiden-bok (vindar, expert). Andra valde jag för att jag tyckte att de behövdes i dikten och hade någonting med staden att göra (människor, kaffe). Kaffe. Det kändes mycket vesäntligt i beskrivningen av Göteborg.
Det slog mig just att jag kanske hittat mitt tredje och sista tema! HEMMA. Jag känner mig trots allt ganska hemlös. Låt mig sova på saken, eller grubbla på det, vaken hela natten.
Hur som helst. Det är viktigt det här med ord. Jag gillar ord som kan betyda många saker och som dessutom låter vackert och ser vackert ut i skrivt. Här får ni ett exempel: ocean
ea ser väldigt osvenskt ut, påminner mer om latin än om germanska språk.
c är som vi alla vet inte särskilt frekvent använt i detta vårt svenska språk
o är en fasansfullt underskattad bokstav, säger tOve bestämt
en ocean kan vara en ocean rätt och slätt, men det kan också med fördel användas som en metafor för någonting som är extremt stort eller mycket. En OCEAN AV OBEHAGLIGA KÄNSLOR, en OCEANISK ENSAMHET, en KÄRLEK SOM FÄRDAS ÖVER OCEANER, eller OCEANEN för den delen.
När jag skulle skriva tankan utgick jag helt ifrån temat lycklig kärlek och ordet chili, som jag fått av Paulina. Även det är väldigt vackert rent fonetiskt och estetiskt. Dessutom passar det ju extremt bra för att beskriva en het sorts kärlek. Sedan tyckte jag själv att jag utnyttjade radbrytningen ganska fint här:
i någon slags mun mot mun
metod för känslan
det kan ju tolkas som att chilin befinner sig i någon slags mun, som befinner sig mot en annan mun, eller att hela känslan i mun mot mun-metoden är lika het som chili. Förstår ni mitt resonemang eller älskar jag mig själv alldeles för mycket idag?
DEL TVÅ I DETTA INLÄGG
Jag sysslade med något slags brainstormskrivande i form av jättemånga sapfiska verser i söndags. Det var mycket underhållande, jag diggar Sapfo! En sapfisk vers lyder som följer: tre rader med 10-12 stavelser följs av en mer avhuggen fjärderad som ofta är fem stavelser. Ibland står det att man måste tänka på att använda jamber och ibland inte. Jag har koncentrerat mig på att prova alla versmått utan att tänka så mycket på jamber nu i början, min plan är att gå djupar in i den jambiska labyrinten om några veckor eller så.
Hur som helst var det som sagt bara ett samelsurium av alla mina söndagstankar i form av 10-12-staviga rader. Men snart ska de bearbetas, sättas in i teman och publiceras här. Det är vad jag sysslar med nu.
Härom tidsdagen satt jag och läste igenom gamla dikter som jag skrivit. På fullkomligt fri och ostrukturerad vers eftersom det är så mitt diktande sett ut, fram tills nu. Hur som helst så hittade jag en dikt om lycklig kärlek som gjorde mig mycket nöjd med mig själv, såhär två år efter att jag skrev den. "Hade den inte varit så fri från versmått hade jag definitivt haft med den i min slutprodukt (vad nu det kommer att bli)" tänkte jag och grät en skvätt, sedan kom jag på att bestämelser är till för att omvärderas så nu tänker jag göra såhär med den här dikten (och kanske även med andra om jag hittar något dugligt i arkiven):
jag ska försöka göra om och passa in den i något eller några versmått, sedan får läsaren läsa alla varianter. Det kan kanske bli intressant att jämföra? Här tilldelar jag er dikten i sin originalform!
!
mina ben galopperar
mina tankar mina skratt
du har gjort mig till
ett lejon på savannen
jag leker med antiloperna
jag tar din hand jag tar hela dig
om du så önskar och vart jag än går
och i skymningen somnar du och jag
under ett brinnande träd
på behörigt avstånd från
vår fnissande flock
aldrig har en vinter
varit varmare än i år
och oh, våren är vår!
när du ser på mig sjunker jag
genom jorden i hundraåttio kilometer
per timme och där nere
närmare planetens mitt
blir jag en diamant, en stjärna
jag blir allt jag någonsin velat vara
när du ser på mig är jag inte
en sork, en råtta, en apa, en mygga
en sjöko, en marulk, ett vårtsvin
för jag har min man
och aldrig har en vinter
varit varmare än i år
och oh, våren är vår!
Jag är som vanligt extremt tacksam för kritik av alla de slag. Jag ber er också uppmärksamma att "för jag har min man" kan betyda både "jag har min hande av den arten homo sapiens sapiens" och "jag har min LEJONman" och kan därför med fördel kopplas till första styckets strofer "du har gjort mig till/ett lejon på savannen"
Tack för mig denna tisdag, je reviens bientôt!
"Allt jag kan kraxa fram är en och annan mossig schablon"
Sådärja, nu ska jag förklara för er vad en sestina är och sedan dela med mig av den jag har skrivit. Jag citerar Alf H "Sestina är en provencalsk versform i sex sexradiga strofer. Dessa är rimlösa men slutorden i de sex första raderna [...] måste återkomma i de följande stroferna i bestämd ordning"
Detta var verkligen inte det lättaste ska jag tala om. Det är extremt frustrerande att behöva sluta raderna på samma ord hela tiden, och trots att man vet att man bara följer en versform så känns det ändå som att det är man själv som är fullkomligt värdelöst på att variera sig. Jag har skrivit en sestina och döpt den till "Till Göteborg". Ja, ni fattar, temat är STADEN, mina vänner, STADEN. Det är lite för tidigt att säga om jag är nöjd än eller inte. Måste nog prova att skriva en till för att ha något att jämföra med. Blir de alltid så här obegripliga? Ska också försöka mig på att hitta en sestina skriven av någon annan. Finns det någon som lyckas utnyttja detta på ett seriöst sätt och få det stiligt och allvarligt? Knappast möjligt. Här kommer den i alla fall,
TILL GÖTEBORG
Du är din egen gråa ocean
med skummiga vågor av människan
med hela golfströmmar av kaffe
Du har dina egna iskalla vindar
och i varje höghus en expert
på hur det står till i din civilisation
Jag ser dock flera sorters civilisation
där jag skvalpar på din ocean
Jag önskar tvivel hos varje expert
och en mer rättfärdig bedömning av människan
Kanske är vi dina unika vindar
och du detta ständigt livgivande kaffe
En turk med get hittade kaffe
En man med båt från fjärran civilisation
förde hit det med hjälp av vindar
mellan länder och över mången ocean
till oss, den lat-trötta människan
vars barnbarnsbarnsbarnbarnsbarn nu är en expert
Men som sagt, för varje ämne en expert
och prisat vara alla getters kaffe
för denna morgon ser jag människan
jag orkar åka spårvagn i din civilisation
Vackra Götaälv är mig en ocean
och vi flyger tack vare dina vindar
Men historien har sina vingslag och vindar
Det vet varje historisk hobby-expert
Jag känner dina minnen och de doftar ocean
de doftar nyrostat från Mauritz kaffe
de luktar generationer av självgod civilisation
men även frid och fröjd i människan
Älskar du som jag denna människan?
Ser du den försöksflaxa i dina vindar
och försöksexistera i din civilisation?
Är du kanske den enda expert
som är värd sin vikt i kaffe
och vi andra bara grå plankton i grå ocean
Ja, du är en ocean även utan människan
som pimplar kaffe på sina vindar
Vad gör en expert i en yttre-rymden-civilisation?
Så, när jag filat på den här ett tag så blev jag så trött på långa dikter så jag skrev en tanka. En japansk strof med fem rader med stavelserna fördelade såhär: 5, 7, 5, 7, 7
chili mot chili
i någon slags mun mot mun
metod för känslan
av att bara få vara
där en lycka återföds
Och den handlade inte om STADEN.
Ja, du har rätt Jenny, antingen så spelar jag in några dikter eller så blir det en bok. Men ingenting är 100% säkert än och det stör mig väldigt mycket.
Detta var verkligen inte det lättaste ska jag tala om. Det är extremt frustrerande att behöva sluta raderna på samma ord hela tiden, och trots att man vet att man bara följer en versform så känns det ändå som att det är man själv som är fullkomligt värdelöst på att variera sig. Jag har skrivit en sestina och döpt den till "Till Göteborg". Ja, ni fattar, temat är STADEN, mina vänner, STADEN. Det är lite för tidigt att säga om jag är nöjd än eller inte. Måste nog prova att skriva en till för att ha något att jämföra med. Blir de alltid så här obegripliga? Ska också försöka mig på att hitta en sestina skriven av någon annan. Finns det någon som lyckas utnyttja detta på ett seriöst sätt och få det stiligt och allvarligt? Knappast möjligt. Här kommer den i alla fall,
TILL GÖTEBORG
Du är din egen gråa ocean
med skummiga vågor av människan
med hela golfströmmar av kaffe
Du har dina egna iskalla vindar
och i varje höghus en expert
på hur det står till i din civilisation
Jag ser dock flera sorters civilisation
där jag skvalpar på din ocean
Jag önskar tvivel hos varje expert
och en mer rättfärdig bedömning av människan
Kanske är vi dina unika vindar
och du detta ständigt livgivande kaffe
En turk med get hittade kaffe
En man med båt från fjärran civilisation
förde hit det med hjälp av vindar
mellan länder och över mången ocean
till oss, den lat-trötta människan
vars barnbarnsbarnsbarnbarnsbarn nu är en expert
Men som sagt, för varje ämne en expert
och prisat vara alla getters kaffe
för denna morgon ser jag människan
jag orkar åka spårvagn i din civilisation
Vackra Götaälv är mig en ocean
och vi flyger tack vare dina vindar
Men historien har sina vingslag och vindar
Det vet varje historisk hobby-expert
Jag känner dina minnen och de doftar ocean
de doftar nyrostat från Mauritz kaffe
de luktar generationer av självgod civilisation
men även frid och fröjd i människan
Älskar du som jag denna människan?
Ser du den försöksflaxa i dina vindar
och försöksexistera i din civilisation?
Är du kanske den enda expert
som är värd sin vikt i kaffe
och vi andra bara grå plankton i grå ocean
Ja, du är en ocean även utan människan
som pimplar kaffe på sina vindar
Vad gör en expert i en yttre-rymden-civilisation?
Så, när jag filat på den här ett tag så blev jag så trött på långa dikter så jag skrev en tanka. En japansk strof med fem rader med stavelserna fördelade såhär: 5, 7, 5, 7, 7
chili mot chili
i någon slags mun mot mun
metod för känslan
av att bara få vara
där en lycka återföds
Och den handlade inte om STADEN.
Ja, du har rätt Jenny, antingen så spelar jag in några dikter eller så blir det en bok. Men ingenting är 100% säkert än och det stör mig väldigt mycket.
